Kuratorisk introduktion till Martine Jacobs grundläggande 1998-samling av Cansu Waldron 

Martine Jacobs digitala praktik uppstår ur ett ögonblick innan språket, marknaden eller institutionella ramar för "digital konst" existerade. 

Hennes arkiv med mer än 350 verk skapade mellan 1998 och 2007 är en av de mest känslomässiga och förbisedda kropparna av tidig internetkonst — en registrering av hur människor kände sig online när den digitala världen började ta form. 

Det som gör  1998-samlingen så relevant idag är att den inte följer den dominerande berättelsen om digital konst från sin tid. 

I stället presenterar den en djupt personlig feministisk intervention i det tidiga nätet. Medan mycket tidig nätkonst fokuserade på kod, konceptualism eller mjukvaruestetik, vände sig Jacobs mot protest, andlighet, längtan, sorg och de intima känslolivet hos kvinnor. 

Hon byggde ett visuellt språk för känslor i ett ögonblick när internet ännu inte hade lärt sig hur man skulle hålla känslor, och insisterade på att sårbarhet inte var en svaghet i den digitala sfären, utan en form av författarskap.

  Denna positionering placerar Jacobs inom en parallell linje av feministisk digital praktik som ännu inte har blivit fullt historiserad. 

Länge innan språket för digital identitet, kollektiv berättande eller Web3-gemenskap dök upp, använde hon redan internet som ett känslomässigt gemensamt — ett utrymme där delad sårbarhet blev en källa till koppling och tyst makt. 

Av denna anledning är hennes arkiv inte bara relevant för institutioner som The Feminist Institute, utan också avgörande för att förstå rötterna till samtida kvinnofokuserade digitala gemenskaper, inklusive World of Women.

 Jacobs inträde i digital konst började 1998, när tillgången till en Pentium II-dator och tidiga versioner av Adobe och Paint Shop Pro erbjöd det hon beskriver som "fullständig befrielse." Klassiskt utbildad i kol och pastell, insåg hon omedelbart potentialen för digital manipulation — dess kapacitet att lager, förvränga och återskapa bilder med oöverträffad hastighet. 

Medan jämnåriga avfärdade datorn som kall eller oäkta, närmade sig Jacobs den som en plats för intimitet, och fyllde digitala bilder med värmen från sin analoga känslighet. 

Denna blandning av känslomässig sårbarhet och motståndskraft definierar Jacobs arkiv, där intimitet, sorg och andlig sökande konvergerar i en radikal påstående om kvinnlig agentur. 

Hennes arbete behandlar det tidiga internet som ett utrymme för delade känslor, där sorg, empati och reflektion kunde existera öppet och kollektivt. 

I en tid när traditionella medier kämpade för att förmedla stor sorg, drog hennes digitala portaler över 100 000 besökare, och skapade ett tidigt, horisontellt känslomässigt gemensamt. 

Genom arkivet visar Jacobs att sårbarhet inte är svaghet utan en form av författarskap, och att kvinnlig styrka inte behöver begränsas av rädsla, samhälleliga förväntningar eller teknologiska begränsningar. 

Hennes praktik förutser samtida rörelser som återtar myt, identitet och makt, och visar att de känslomässiga, politiska och andliga insatserna i digital konst är oskiljaktiga från dess medium. 

Alla dessa verk får ny betydelse nu när arkivet har bevarats formellt av Internet Archive. 

Efter år av att riskera försvinnande genom föråldrade gränssnitt, utgången programvara och webbläsarbegränsningar markerar denna erkännande en vändpunkt — och etablerar Jacobs praktik inte bara som digital konst, utan som en historisk registrering av digitala känslor. 

Detta är betydelsen av Martine Jacobs arkiv: det avslöjar de känslomässiga, feministiska och politiska rötter som fortsätter att forma digital konst idag. Det visar att en av de viktigaste berättelserna från det tidiga nätet hände utanför den dominerande berättelsen, skapad av en kvinna som använde digitala verktyg för att kartlägga de inre landskapen i en värld i övergång.

Ensamma Buddha (1998)

Digital komposition / Andlig ensamhet / Kromatisk meditation

Ensamma Buddha är ett digitalt komponerat konstverk skapat 1998 med Paint Shop Pro på ett Pentium II-system. En stiliserad Buddha-figur sitter i meditativ stillhet, ögonen stängda, en hand höjd i en mjuk mudra. Bakgrunden strålar med blå och orange nyanser — en kromatisk aura som framkallar både inre frid och känslomässig intensitet. Figuren verkar isolerad, lysande och kontemplativ, svävande i ett digitalt rum som känns både heligt och melankoliskt.

Detta stycke tillhör Martine Jacobs Spirituella Signalverk och Emotionella Surrealverk konstellationer, där andliga ikoner framställs som ensamma sändare av lugn, motstånd och reflektion. Ensamma Buddha är inte bara en meditationsbild — det är en digital relik av känslomässig uthållighet, skapad i en pre-plattform era när andlig konst kodades pixel för pixel. Verket talar om spänningen mellan lugn och isolering, närvaro och frånvaro, hängivenhet och längtan.

Cansu Waldron:   “Andlig sökande flyter genom arkivet, format av en barndom präglad av tystnad och senare resor genom Indien och Nepal. Många verk brottas med frågan: Var tar empati vägen när makten sviker? Ensamma Buddha reflekterar denna inre blick, och presenterar stillhet som uthållighet snarare än flykt. ”