Kuratorisk introduktion till Martine Jacobs grundläggande 1998-samling av Cansu Waldron 

Martine Jacobs digitala praktik uppstår ur ett ögonblick innan språket, marknaden eller institutionella ramar för "digital konst" existerade. 

Hennes arkiv av mer än 350 verk skapade mellan 1998 och 2007 är en av de mest känslomässiga och förbisedda kropparna av tidig internetkonst — ett dokument över hur människor kände sig online när den digitala världen började ta form. 

Det som är så relevant idag är att det inte följer den dominerande berättelsen om digital konst från sin tid. 

I stället presenterar det en djupt personlig feministisk intervention i det tidiga nätet. Medan mycket tidig nätkonst fokuserade på kod, konceptualism eller programvaruestetik, vände sig Jacobs mot protest, andlighet, längtan, sorg och de intima känslolivet hos kvinnor. 

Hon byggde ett visuellt språk för känslor vid en tidpunkt då internet ännu inte hade lärt sig att hålla känslor, och insisterade på att sårbarhet inte var en svaghet i den digitala sfären, utan en form av författarskap.

  Denna position placerar Jacobs inom en parallell linje av feministisk digital praktik som ännu inte har blivit fullt historiserad. 

Länge innan språket för digital identitet, kollektiv berättande eller Web3-gemenskap dök upp, använde hon redan internet som ett känslomässigt allmänning — ett utrymme där delad sårbarhet blev en källa till kontakt och tyst makt. 

Av denna anledning är hennes arkiv inte bara relevant för institutioner som The Feminist Institute, utan också avgörande för att förstå rötterna till samtida kvinnofokuserade digitala samhällen, inklusive World of Women.

 Jacobs inträde i digital konst började 1998, när tillgången till en Pentium II-dator och tidiga versioner av Adobe och Paint Shop Pro erbjöd det hon beskriver som "fullständig befrielse." Klassiskt utbildad i kol och pastell, insåg hon omedelbart potentialen för digital manipulation — dess kapacitet att överlagra, förvränga och omformulera bilder med en hastighet utan motstycke. 

När jämnåriga avfärdade datorn som kall eller oäkta, närmade sig Jacobs den som en plats för intimitet, och fyllde digitala bilder med värmen från sin analoga känsla. 

Denna blandning av känslomässig sårbarhet och motståndskraft definierar Jacobs arkiv, där intimitet, sorg och andlig sökande konvergerar i en radikal påstående om kvinnlig myndighet. 

Hennes arbete behandlar det tidiga internet som ett utrymme för delade känslor, där sorg, empati och reflektion kunde existera öppet och kollektivt. 

Vid en tidpunkt när traditionella medier kämpade för att förmedla storskalig sorg, drog hennes digitala portaler över 100 000 besökare, och skapade en tidig, horisontell känslomässig allmänning. 

Genom arkivet visar Jacobs att sårbarhet inte är svaghet utan en form av författarskap, och att kvinnlig styrka inte behöver begränsas av rädsla, samhälleliga förväntningar eller teknologiska begränsningar. 

Hennes praktik förutser samtida rörelser som återtar myt, identitet och makt, och visar att de känslomässiga, politiska och andliga insatserna för digital konst är oskiljaktiga från dess medium. 

Alla dessa verk får ny betydelse nu när arkivet formellt har bevarats av Internet Archive. 

Efter år av risk för försvinnande genom föråldrade gränssnitt, utgången programvara och webbläsarbegränsningar markerar denna erkännande en vändpunkt — som etablerar Jacobs praktik inte bara som digital konst, utan som en historisk registrering av digitala känslor. 

Detta är betydelsen av Martine Jacobs arkiv: det avslöjar de känslomässiga, feministiska och politiska rötterna som fortsätter att forma digital konst idag. Det visar att en av de viktigaste historierna om det tidiga nätet hände utanför den dominerande berättelsen, skapad av en kvinna som använder digitala verktyg för att kartlägga de inre landskapen av en värld i övergång.

 

Kvinnan kommer att gråta blod (1998)

 

Digital komposition / Känslomässig surrealism / Antikrigsprotest

Kvinnan kommer att gråta blod är ett digitalt komponerat protestverk som skapades 1998 med hjälp av Paint Shop Pro på ett Pentium II-system. En närbild av en kvinnas ansikte dominerar kompositionen — hennes ögon stora, fransar överdrivna, hud stiliserad i röda och orange toner. Ett militärt flygplan skär horisontellt över hennes ansikte, liknande en stealthbombare, dess närvaro både bokstavlig och symbolisk. Den surrealistiska juxtaposeringen väcker teman av övervakning, våld och känslomässig bristning.

Detta verk är en direkt protest mot krig och militariserad spektakel. Kvinnans blick är fryst, men de underförstådda tårarna — blod — signalerar trauma, överträdelse och psykisk invasion. Flygplanet blir en metafor för intrång, dominans och utplåning av känslig inre liv. Skapat i den pre-plattform eran, står detta verk som en tidig digital relik av feministiskt motstånd, känslomässigt vittnesmål och symbolisk konfrontation. Det tillhör Martine Jacobs Känslomässiga surrealverk och Protestikoner, där kroppen blir en plats för politisk och andlig bristning.

 konfrontation

Cansu Waldron: “Dessa anonyma samlingar gjorde det möjligt att dela sorg utan hierarki eller spektakel, och förutsåg de känslomässiga infrastrukturerna på internet som vi nu tar för givna. Denna impuls finner sin mest direkta uttryck i The Woman Will Cry Blood. Skapat som svar på ett uttalande från en irakisk minister under Gulfkriget, överlagrar verket en kvinnas ögon med ett krigsflygplan, vilket kollapsar privata känslor och geopolitisk våld i en enda, kompromisslös bild. Efter 11 september fick det en oavsiktlig profetisk resonans. Dess kraft ligger i dess vägran att distansera lidande — sårbarhet här konfronterar auktoritet istället för att ge efter för den."